Dejtingsidor som Chemistry, eHarmony, eDarling, Elitsinglar, Mötesplatsen, MatchAffinity, Be2, Parship, etcetera har alla ”vetenskapliga” tester för att matcha dig med potentiella partners. Dessa är ofta framtagna av någon form av psykolog eller forskare inom beteendevetenskap och beskrivs som revolutionerande, men stämmer verkligen det? Dejtingkollen beslöt sig för att gräva lite mer kring detta.
Försökskaninen Xand med matematiker Hannah
BBC’s matchningsexperiment
Vetenskapens värld på SVT visade i veckan BBC’s film om Xand van Tulleken som söker kärleken online. Han är 37 och har sökt efter Mrs Right på nätet i flera år, både i London och New York, utan resultat. Beror det på hans karaktär eller letar han på fel ställen? Genom att para vetenskapliga teorier kring dejting och attraktion med en algoritm skapades en ”riktig” dejtingsajt för att sätta Xand och matchningens möjligheter på prov.
tredje dejten är en person som Xand själv valt ut som snygg
BBC Horizons dejtingexperiment baserades på Professor Khalid Khans studier av olika nätdejtingsfenomen och som kopplades till en algoritm som designades av matematiker Hannah Fry. Testdeltagarna hade själva anmält sig till dejtingsajten, delvis i testsyfte, men var riktiga singlar. Xand matchas med tre olika singlar och går på två dejter utan att det riktigt klickar. På den tredje dejten uppstår dock samtycke och ett frö till en relation uppstår. Hur det går sedan får vi inte riktigt veta men det som är intressant är att den tredje dejten var en person som Xand själv också valt ut som snygg baserat på hennes bilder, medan de två första inte var utvalda av Xand.
Det är tveksamt hur vetenskapligt BBC dejtingexperiment var, men vid en singelträff validerades att testet hade potential att faktiskt skapa matcher som upplevdes som bättre än slumpen. Xands tre dejter är mycket riktigt alla bra, men endast på den sista uppstår något mer. Den mindre vetenskapliga slutsatsen i programmet blir att personlighetstester och matchningsalgoritmer kan fungera, men bör kombineras med dejtarens subjektiva attraktionsbedömning. En kanske inte helt revolutionerande slutsats.
Matchning med Big Five
Dejtingsajter som använder sig av personlighetstester och matchning baserar nästan uteslutande sitt test på en modell som kallas för the Big Five, eller ibland the five factor model. Metoden härstammar från språkvetenskapen och bygger på att vårt språkbruk är en spegel av vår personlighet och att vissa ord är extra lämpade för att beskriva personlighet och relationer. Genom tester kunde orden inordnas i fem huvudsakliga personlighetskategorier; öppenhet, omsorg, utåtvändhet, kontroll och temperament. Från början var det egentligen 16 olika kategorier, men på 60-talet så gjordes en förenkling av 16PF (som originalet hette) till endast fem kategorier, som dock blev lite överlappande. På 80-talet så började Big Five att användas som en etablerad modell för att testa personlighet och är än idag dominerande. Därför var det naturligt för många dejtingsajter att göra avstamp i denna modell för sina egna tester. Varje tjänst med självaktning har dock gjort någon form av anpassning av modellen för att passa sina syften. Mötesplatsen har till exempel anlitat relationspsykologen Andreas Løes Narum som utvecklat en variant som också baseras på ett parnöjdhetstest.
På senare år har dock kritiken mot Big Five och de matematiska mätmetoder som används för att analysera svaren växt. De fem grupperingarna är inte helt uteslutande och kan påverka varandra, de fem faktorerna får inte med hela spektrat av personligheten, att testet inte klarar av vissa personlighetsdrag och att språkbruket varierar för mycket mellan kulturer och åldrar för att kunna mätas på ett unisont sätt. Big Five analyseras oftast med något som kallas faktoranalys som är en linjär modell för att beskriva en personlighet och vissa menar att den inte har en beskrivningsmängd som täcker en diversifierad personlighet. I fallet med dejtingsajter kan denna modell därför ge överdrivet många matchningar, som inte nödvändigtvis är särskilt bra, enligt kritiker.
…men faktum kvarstår dock att inte en enda av dem har kunnat belägga att deras metod fungerar på ett vetenskapligt sätt
Exakt hur varje dejtingsajt har byggt sitt matchningstest är förstås oftast hemligt, men faktum kvarstår dock att inte en enda dejtingsajt har kunnat belägga att deras metod fungerar på ett vetenskapligt sätt. Det finns substans för att testerna är kapabla att sortera bort vissa personer vars personlighet inte är särskilt lämpad för ett förhållande i någon form (om du gör ett test och resultatet säger ”Vi har inga som matchar dig just nu” så bör du alltså vara orolig, du är troligen ansedd som ”hopplös” att para ihop). Testerna kan förutse om två personer har mycket gemensamt och att de troligen får en trevlig dejt, men att testet faktiskt skapar lyckliga par i det långa loppet är desto svårare att förutsäga, då detta inte bara handlar om en individs personlighet, utan om samspelet mellan två individer över tid och under påverkan av oväntade händelser (såsom stress, sjukdomar, ekonomiska trångmål, etc.). Mer om detta här.
Tinders egoistiska algoritm
På Tinder och liknande moderna ”casual dating”-appar, som inte har någon egentligen matchningsalgoritm i botten, handlar det mer om att de låter användarna själva göra en bedömning av matchningspotentialen. Tyvärr för dessa sajter så finns det flera studier som pekar på att dejtaren själv är tämligen oförmögen att avgöra vad som är en bra match för just henne. Det är först när de träffas som singlarna kan börja göra en vettig bedömning och sålunda blir resultatet inte bättre av att swajpa flera timmar på Tinder kontra några minuter…
Tinder har förvisso en komplex matchningsalgoritm… men den är egentligen inte gjord för användarens bästa
Tinder har förvisso en mycket komplex matchningsalgoritm… men den är egentligen inte gjord för användarens bästa, utan handlar snarare om att skapa ett system för att maximera Tinders popularitet och egna förtjänst . Enligt de som försökt ”reverse-engineera” Tinder så finns det en intern skala över alla användare popularitet, dels baserat på data från ditt Facebookkonto och dels från hur du uppfattas och beter dig i appen. Nya användare eller användare som varit borta från appen ett slag får se personer som Tinder anser är lite ”över” deras klass de första swajpen, sedan kommer man in i ett segment som består av potentiella matcher (som lajkat dig) mixat med vanligt folk och sedan hamnar man i ett segment med singlar på sin egen attraktionsnivå. Algoritmen väger dock in väldigt många fler faktorer, såsom hur ofta du loggar in, om du mest swajpar ja eller nej och om du gör något av dina matcher. Ditt kön spelar också stor roll, då män och kvinnor ofta beter sig tämligen olika på dejtingsajter och att det finns fler män i Tinders databas. Mer om hur Tinder funkar här.
Nätdejting har många fördelar, det skapar möten mellan människor som inte har så lätt att komma ut i sociala sammanhang, det kan knyta samman folk från olika sociala cirklar, överbrygga klassskillnader, göra det enklare att träffas för de som är nya i en stad eller inte har så mycket tid att leta efter dejter. Det är ett mer effektivt sätt att skapa möten än många andra kanaler, men att det hjälper dig till ett lyckligare förhållande än andra metoder är tveksamt. En uppenbar risk med nätdejting är att man blir beroende av att ständigt vara på jakt och söka bekräftelse. Många vittnar om att det kan bli svårt att nöja sig med det man har.
Att som dejtingsajterna hävda att deras matchningsalgoritmer hjälper dig att hitta den stora kärleken är bara rent nonsens
Vår slutsats blir, ungefär i likhet med vad som sades i BBC’s program, att matchningsalgoritmer kan hjälpa nätdejtaren att göra ett smidigare och bättre urval än att själv sovra i ett stort utbud, att attraktionen i viss mån kan avläsas från bilder eller video, men att ”kemin” inte kan avgöras förrän man träffas på riktigt. Att som dejtingsajterna hävda att deras matchningsalgoritmer hjälper dig att hitta den stora kärleken är bara rent nonsens. Än så länge finns det inga vetenskapliga bevis för att de är bättre på att sätta samman par för ett långsiktigt stabilt och lyckligt förhållande än par som matchats med hjälp av slumpen, astrologi, eget urval, intressen eller en blind höna. Framtiden får utvisa om någon lyckas med den ultimata matchningsalgoritmen, för det torde inte vara helt omöjligt, eller?
Bonus:
Ta BBC’s test och se om din karaktär/personlighet lämpar sig för att hitta kärleken på nätet.
